Idag gör Jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström åter ett utspel om att Sverige ska bojkotta fotbolls-VM för herrar i sommar, eftersom detta arrangemang går av stapeln i Tyskland och eftersom man kan befara ökad prostitution och även ökad slavhandel. Jag tycker att det är så outsägligt trist: JämO lyckas nämligen förringa en otroligt viktig fråga till en bisarr debatt om bojkotter vilket bara kommer försvaga kraven på jämställdhet och den viktiga diskussion om hur vi bryter könsmaktsordningen i Sverige. (Uttalanden mot människohandeln har gjorts av många – exempelvis av de politiska partierna i Örebro, här kan du läsa Kommunstyrelsens ordförande (s) Mats Sjöströms svar på en fråga i ämnet.)
Jag har hittills inte hört någon försvara vare sig prostitutionen eller slavhandeln men ändå tolkar Borgström den kritik han fått för sina utspel som att han ”träffat en öm punkt”. Som om de som kritiserat hand utspel någonsin förringat problemet med människohandel och kvinnoförtryck.
Och bara för att vara på den säkra sidan: Jag är feminist, jag instämmer i att kvinnor genomgående har sämre villkor i Sverige (och världen) och jag vill verka för att ändra på detta. Jag tycker dessutom att trafficking, kvinnohandel, kvinnoförtryck, misshandel och kidnappning är vidriga brott – oavsett i vilket land de begås.
Jag tycker däremot inte att det är rimligt att bojkotta ett fotbolls-VM på grund av att kriminella begår brott. Inte heller på grund av att Tyskland har gjort prostitution laglig (Tyskland har dock aldrig gjort kidnappning lagligt). Att prostitution är lagligt i Tyskland innebär faktiskt inte att fler kvinnor utnyttjas än i en del länder där prostitution -formellt- är olagligt, typ Thailand eller Estland (för att bara nämna några). Utnyttjande är fel oavsett lagstiftningen runt det.
När jag läste Claes Borgströms inlägg idag (som i övrigt hade många kloka poänger) kom jag att tänka på en självklar fråga som jag inte sett någon belysa: bojkottar JämO själva resor till länder där prostitution är tillåtet eller vanligt? Jag hittade ingen information på hemsidan så jag skickade in en fråga:
”Hej! Eftersom Jämställdhetsombudsmannen numera har synpunkter på vart människor reser och vilka länder Sverige ska samarbeta med skulle jag vilja ta del av vilka utlandsresor JämO Claes Borgström varit på de senaste två åren. Det är möjligt att denna kunskap finns någonstans på webbplatsen men jag hittar det inte. Därför vore jag tacksam om ni kunde sända en sammanställning eller om ni kunde tipsa mig om var på webbplatsen man hittar denna information.
Jag beklagar att jag på detta sätt stjäl arbetstid från JämOs viktiga uppgift att värna om lika rättigheter för kvinnor och män i i arbetsliv, utbildning och i samhället i övrigt. Eftersom jag vet att JämO gör ett bra och viktigt jobb tycker jag självklart att er arbetstid i första hand ska ägnas åt sådant, men samtidigt tycker jag att det är angeläget att få svart på vitt att JämO även i sin egen verksamhet följer de rekommendationer myndigheten anser ska gälla för andra.
Eftersom JämO Claes Borgström normalt är klok och kunnig förutsätter jag att han sett till att hans eget, och myndighetens, resande inte uppmuntrar sådana länder där prostitution är vanligt förekommande.”

I väntan på svar funderar jag mest på hur det vettiga projektet ”Women to the top”, där både Sverige, Danmark, Estland och Grekland var inblandat kunde drivas utan resor till länder där prostitution är lagligt och rätt vanligt. Och hur fungerade det avslutade projektet ”European project on equal pay” i vilket Sverige deltog tillsammans med Tyskland, Italien, Spanien och Storbritannien.

Idag skriver NA (inte utlagt på nätet) om den översyn som gjorts av marknadsföringen av Örebro. Att den skulle peka på möjliga förbättringsområden var ju ingen stor överraskning, jag tycker (liksom utredningen verkar tycka – jag har bara läst NAs referat) att det finns en hel del brister i det sätt kommunen jobbar med dessa frågor idag.
För de flesta är kanske detta rätt ointressanta frågor, men varav hjärtat är fullt (det är inom information/kommunikation jag är utbildad och eftersom jag i stort sett alltid jobbat med dessa frågor är jag väl lite nördig…). Jag brukar tjata om hur kommunen brister i dessa frågor och då tar jag upp några frågor som exempel:
1. Hur många företag med 5 miljarder i omsättning (som Örebro kommun) tror ni har en informationsavdelning som egentligen inte har några samordnande befogenheter?
2. Hur många företag med 10 000 anställda saknar en tydligt utpekad pressansvarig som kan jobba med att informera media och svara på frågor?
3. Hur många företag med 120 000 ”kunder” saknar någon form av regelbunden informationsutskick till ”kunderna” (i detta fall medborgarna)?
Jag vet att frågorna är hårddragna men om vi bestämde oss för att samordna och satsa lite till skulle vi kunna åstadkomma så otroligt mycket bra i Örebro. Det går visserligen bra för Örebro: hela tiden skapas nya jobb och fler flyttar till kommunen, men vi kan höja vår profil ytterligare! Se på den marknadsföring som Nyköping, Karlstad eller Eskilstuna gör – där jobbar man (eller har jobbat) genomtänkt och långsiktigt. Vad bör då göras? Jag tror att tre punkter är avgörande:
1. Samordna marknadsföringsinsatserna (på något sätt – utredningen kan säkert ge en grund för en klok organisation) och skapa tydliga befogenheter för dem som är ansvariga för denna samordning. Om det sedan sker i ett särskilt bolag eller genom andra typer av samordning tycker jag är mindre viktigt men det är uppenbart att vi måste bli bättre på att marknadsföra Örebro.
2. Peka ut ett tydligt ansvar i organisationen för information och press: lämpligen en informationsavdelning med makt och resurser. Det behöver inte vara en ”ny Lottie Knutsson” (inga andra liknelser gjorda med Fritidsresor och deras kommunikationsorganisation) men någon måste ha förtroende och ansvar för samordningen.
3. Genomför en ordentlig och långsiktig upphandling av reklamtjänster och PR-arbete så att vi får extern kompetens till hjälp. Även om vi skulle utöka informationsavdelningen behöver vi hjälp med utformning av annonser och liknande men i synnerhet behöver vi hjälp med PR-arbetet.

Jag var, tillsammans med Alf Lindblad (förvaltningschef på Kultur- och medborgarförvaltningen) ute i Ekeby-Almby och träffade Östra Almby Fritidsklubbs Anders Eriksson och Bengt Karlsson. Vi diskuterade länge om förutsättningarna för ideellt engagemang och den imponerande verksamhet de bedriver. Och så pratade vi om hur kommunen kan uppmuntra och stötta denna typ av engagemang. Den frågan är inte helt enkel: Å ena sidan behöver den här typen av föreningar oftast någon slags stöd, men å andra sidan är det inte bra om detta leder till att kommunen ”tar över” så att det idella engagemanget minskar (vi pratade om att det ju också finns en risk att en sponsorintäkt gör att det inte lönar sig att jobba frivilligt – om man kan få 10 000 av ett företag – eller kommunen – kanske det känns meningslöst att lägga tid på att fixa skidspåret).
Vi behöver hitta sätt att uppmuntra denna typ av engagemang utan att vi motverkar det frivilliga engagemanget. Och utan att det blir för krångligt – ideellt engagerade ska i första hand ägna sig åt det som de tycker är viktigt och det som gör nytta för lokalsamhället eller föreningen – deras kraft ska inte gå till att träffa kommunala politiker och tjänstemän dagarna i ända… Det innebär till exempel att vi i kommunen måste försöka sluta att hela tiden hålla oss i våra stuprör som gör att en förening som Östra Almby Fritidsklubb måste träffa tre-fyra olika förvaltningar för att diskutera sina problem.
Detta måste vi jobba vidare med – det är mycket som bör göras. Har du idéer på hur vi kan uppmuntra och stötta föreningar och liknande bättre är jag tacksam!

I dagens NA får jag – och andra – kritik för en chefstillsättning. Om man bara läser artikeln kan man ju tro att jag är värsta maktsamlaren som inte låter någon annan vara med och påverka i viktiga frågor. Självklart är det inte så jag ser på saken. Så här skrev jag till nämndens ledamöter tidigare i dag:

”Jag ska ärligt säga att jag blev förvånad när jag vid lunch igår blev uppringd av Åke Eriksson på NA som berättade att vänsterpartiet var kritiska mot tillsättningen av en chef för stadsdelsutvecklingen. Jag förklarade för honom hur sådana här frågor hanteras, att jag inte heller varit inblandad i tillsättandet och att vi normalt sett inte fattar beslut i nämnden om chefstillsättningar.

Jag blev ännu mer förvånad när jag öppnade NA idag och förstod att det inte bara var frågan om allmänt missnöje utan att även oppositionen varit vidtalad – innan jag ens visste att kritiken existerade. När jag öppnade mailen insåg jag att Marie W skickat ett långt brev om detta, som nått oss andra långt efter att NA fått det.

Det är självklart tråkigt att ledamöter i nämnden är missnöjda över hanteringen av denna fråga, men låt mig påminna om några saker:
1. Den politiska gruppen som diskuterade stadsdelsutvecklingen var helt överens om att vi behövde samla resurserna och skapa en gemensam enhet för processledarna, med en gemensam styrning. Detta har förvaltningschefen därmed tagit på allvar. Så här står det bland annat i det dokument som (jag trodde) vi var överens om: ”Gruppen anser att nuvarande sex processledare ska ses som en enhet med tydligare arbetsledning och handledning.”, ”Processledarna ska ses som en gemensam grupp med en gemensam chef.”
2. Jag frågade nämnden, på ett sammanträde, om vi hade intresse av att fatta beslut om omorganisationen av förvaltningen – att en ny enhet skulle skapas. Min ingång var att det var upp till förvaltningschefen att organisera förvaltningen men för säkerhets skull fick nämndens ledamöter frågan: om någon då hade sagt att det borde vara nämndbeslut så hade det blivit det. Det var ingen som tyckte det då. Detta kan man möjligen anse är något mer än att få ”information i ett par rader i ett protokoll från februari” (som det står i NAs artikel).

Dessutom några reflektioner:
1. Jag har inte heller varit inblandad i detta – Alf har informerat mig och jag har sagt samma sak till honom som jag sagt till andra: att utse enhetschefer är en fråga för förvaltningschefen och jag har ingen anledning att framföra åsikter om vare sig den nya enheten eller om Katarina Strömgren som chef. Nämnden har inte tidigare fattat beslut om chefstillsättningar.
2. Att Marie W fortfarande är arg för att vi fick extra pengar för samordningen av stadsdelsutvecklingen är tråkigt. Men detta hänger faktiskt inte ihop med denna fråga.
3. Det finns inte någon separat styrning av stadsdelsutvecklingen. Varken jag eller någon annan socialdemokrat har någon särskild styrroll när det gäller detta. Tvärtom har vi ju i denna fråga varit särskilt noga med att vara överens – bland annat i den gemensamma politiska gruppen.

Det är självklart så att förvaltningschefen kommer att informera på nämnden om att en ny chef utsetts, precis som tidigare skett. I samband med detta får vi väl ta en diskussion i frågan.

Sedan är det självklart lite extra sorgligt att denna kritik inte förs fram till mig direkt och att jag först efter att NA fått skrivelsen får chansen att överhuvudtaget förklara vilken roll jag haft i det hela. Med tanke på att det påstås att ”ansvaret vilar tungt på den socialdemokratiska ordföranden och partigruppen” kan man möjligen tycka att vi borde fått ta del av kritiken först.”

Att ”gratisbussarna” skulle ställa till problem var väntat. Nu har allt fokus hamnat på stök och oroligheter och därför är det självklart läge att avbryta försöket med gratisbussar efter klockan 19, särskilt som skälet till försöket var ordningsproblemen som tidigare varit och att vi blivit tvungna att avskaffa kontanthanteringen.
Men det finns bättre skäl: gratis bussar (oavsett tid) tar resurser från utvecklingen av kollektivtrafiken och gör det mindre attraktivt att åka buss istället för egen bil. Mer om argumenten om detta finns på Jonas Karlssons blogg:
5/11: ”Gratis buss är dåligt”
11/11: ”Att uttrycka en åsikt”,
14/11: ”Varför är gratis buss dåligt?”
Att Zargam Asadi (mp) fortsätter hävda att försöket är lyckat och att bussförarna gillar det är ju bara för roligt för att kunna vara sant. Bussförarna var emot försöket ända från början och det var de som varnade mest högljutt. Men eftersom Zargam själv är rätt högljudd hörde han väl inte det den gången heller…

Igår gick miljöpartiet med de borgerliga och sköt upp frågan om byggandet av ett nytt demensboende. Borgarnas valtaktik fick alltså hjälp av Zargam Asadis opålitlighet vilket resulterade i att alla de dementa (och deras anhöriga) får vänta ännu längre på besked om hur platsbristen ska lösas. NA beskriver eländet idag med rubriken ”Borgarna och mp i vägen för nytt demensboende”
Det är valtaktik. Det är cynism. Och det går ut över samhällets allra mest utsatta. Vi vet att vi har brist på platser på vårdboenden, särskilt när det gäller dementa som behöver särskilt stöd. Självklart kan man tycka att vi borde gjort något tidigare. Men på vilket sätt ursäktar det att man nu drar ärendet i långbänk.
Staffan Wermes folkparti är visserligen kända för cynism men detta tar ändå priset:
”Vi vet inte om det behövs just 80 platser”, säger han till NA. Vi vet att åtminstone 56 äldre är kvar i sitt hem i väntan på plats och vi vet att det finns ytterligare 14 på USÖ som väntar på att få komma från sjukhuset. Ingen seriös bedömare tror att det framöver kommer att bli något problem med att fylla de återstående tio platserna. Men Staffan Werme vill bli kommunstyrelsens ordförande och då är alla knep tillåtna. Även de som drabbar dementa. (Han kan för övrigt fortsätta drömma om KS-ordförandeposten – det lär bli moderaterna som blir största oppositionsparti efter valet).
Werme fortsätter: ” Jag tror inte att en månad spelar så stor roll.” Så kan man inte säga att det låtit när borgarna frågat om detta tidigare…

Och när Werme ändå var igång försökte han även stoppa bygget av en ny mässhall. För visst vore det tråkigt om en storsatsning som det lokala näringslivet välkomnar fick genomföras med socialdemokrater i kommunledningen? Werme vill i och för sig inte att vi ska satsa på logistik och möten i Örebro – vi ska ju bli ett centrum för bioteknik så någonstans i bakfickan har väl Werme några tiotals miljarder, vilket lär krävas för att etablera en stad på den marknaden…
Och när det gäller Zargam Asadi (mp) så kan vi väl börja vadslagningen: när kommer han nästa gång nämna gratisbussar? För det har ju blivit en sådan fantastisk succé… (för fler argument mot försöket, läs på Jonas Karlssons blogg)

Laila Freivalds avgick som utrikesminister och det var väl inte så enormt oväntat med tanke på den press som hon varit utsatt för. Att säga att hon inte hanterat alla frågor perfekt och att hon inte heller denna gång hanterat mediedrevet på något smidigt sätt är väl en underdrift. Samtidigt som man ju kan bli lite frågande inför den blodtörst som mediedrevet visar när de väl fått upp ett färskt spår…

Nåväl. Nu ska en ny utrikesminister utses och jag verkar ju inte vara ensam om att hoppas på Carin Jämtin. Vilket möjligen talar emot henne: Persson brukar ju utse otippade ministrar…

Carin är trevlig, påläst, erfaren, populär, naturlig, klok och dessutom Hammarbyare. Vad mer kan man önska?

Idag är det internationella kvinnodagen (men viktigare: Karins och min bröllopsdag…) och det ”firar” DNdebatt med att låta ett antal arga kvinnliga företagsledare protestera mot regeringens planer på att tvinga bolag att ha kvinnor i styrelsen. Under rubriken ”Kvotering en förolämpning mot kvinnor i näringslivet” går de till storms och hävdar att regeringen inskränker ägarnas rätt att styra sina företag.
Man kan självklart ha olika åsikter om vilken väg som är bäst för att uppnå ett mer jämställt samhälle, men jag är rätt övertygad om att fler kvinnor på ledande positioner är otroligt viktigt. Inom politiken har vi lyckats rätt så bra, principen om ”varannan man” tillämpas fullt ut på valsedlar och liknande (i de flesta partier). I näringslivet ser det dock inte lika ljust ut och detta vill alltså regeringen förändra.
I debattartikeln skriver de 20 kvinnliga företagsledarna bland annat: ”För det första är kvinnor, utan lagstiftning, representerade i över 80 procent av de tyngsta börsbolagens styrelser. Det är de därför att ägarna anser att just dessa personer behövs för att styra deras företag.” I ett och samma stycke lyckas företagsledarna motsäga sig själva: för det första är det inte särskilt imponerande att ”kvinnor är representerade” i 4 av 5 bolagsstyrelser. Hur stor andel tror ni har ”manlig representation”? (Rätt svar: 100 procent)
För det andra är det inte rimligt att betrakta kvinnor som kollektiv i första hand (vilket de senare i artikeln påpekar…) och därför räcker det inte med en kvinna i en styrelse – det behövs många kvinnor med olika erfarenheter (precis som det behövs män med olika erfarenheter). Och att tro att det är en slump att kvinnor inte sitter i bolagsstyrelserna eller att det skulle bero på bristande kompetens är antingen naivt eller korkat.
Marianne Nivert (tidigare Telia vd) sa en gång något i stil med: Jämställdhet uppnår vi den dag jag möter lika många korkade kvinnor som män i styrelserummen. Det är nämligen det som är poängen: män väljer män och det är lögn att kompetens avgör alla styrelseutnämningar. Mängder av kvinnor ”upptäcks” aldrig av bolagens rekryterare – därför att de inte letar. En lagstiftning skulle i alla fall tvinga dem att leta, och med lite tur skulle vi få färre korkade män i styrelserna…

Och apropå ledande kvinnor: idag skriver DN att Karin Pilsäter (fp) bestämt sig för att återuppta sitt arbete efter rattonykterheten. I intervjun ger hon en klart mer balanserad analys än Linda Skugge gjorde härom veckan (mindre balanserad än Skugge hade i och för sig inte varit möjligt…) Det var ett välkommet besked, Pilsäter är en klok och bra politiker och det enda tråkiga med allt detta är att hon är folkpartist… Om det inte vore för hennes partival skulle hon gärna få bli regeringsledamot någon gång…

I söndags skrev jag ett mail till NAs chefredaktör Ulf Johansson om tidningens förstasida samma dag. En intressant artikel (en kortare version finns här) vinklades som om den handlade om att politiker utnyttjar kriser: ”Politikerna rider på larmrapporter”. Och eftersom påståendet inte återfanns i artikeln blev jag lite irriterad. Så här skrev jag:

”Hej!
Vi sågs i onsdags i Vivalla och det var en mycket intressant diskussion och det var spännande att lyssna på dig. Jag tyckte också att din krönika i lördagens tidning var bra och lovade gott inför NAs framtida bevakning av politiken.

Men jag vet inte hur man ska tolka söndagens förstasida. Kanske var det ett enstaka redigerar-misstag. Kanske säger det något om medialogiken. Men det ligger nära till hands att tänka att en del på redaktionen inte läser chefredaktörens spalt… 😉

Du skriver klokt i spalten om medias ansvar för att inte öka politikerförakt och för att skapa förståelse för villkoren bland annat för lokalpolitiken och politikens villkor. Men söndagens tidning bidrog inte direkt till att minska politikerföraktet…

Söndagens förstasida toppas med rubriken ”Politikerna rider på larmrapporter” Nedryckaren säger ”Medieforskare kritiskt till dramatisering av fågelviruset”. Om man läser artikeln i tidningen kan man konstatera att forskaren i första hand är kritisk till medias rapportering och att politikerna, enligt forskaren, följer i spåren av denna rapportering. I puffen på ettan står dock: ”Politikerna tvekar däremot inte att dra nytta av rapporteringen.” Påståendet återfinns överhuvudtaget inte i artikeln (som ju är balanserad – till skillnad från puffen på förstasidan).

Även om jag inte kan utesluta att forskaren i intervjun faktiskt sagt att vi politiker ”drar nytta” av rapporteringen, så kan jag alltså konstatera att reportern i alla fall låtit bli att återge något sådant citat i artikeln. Men som hon säger: ”Politikerna antar att befolkningen är orolig och vill därför visa sig handlingskraftiga när något sådant här inträffar.” I artikeln är det media som får kritik – bland annat för att de ”tvingar” politikerna att reagera. I puffen är situationen den omvända: där är det politikerna som är ”bad guys”. Och vi vet båda vilken av dessa rubriker och placeringar som flest noterar – och vilken som sätter djupast spår i folks medvetande…

Och dessutom kan man ju fundera över vad som händer när vi inte följer medias upphaussning: det finns ju en rad frågor där politiker får löpa gatlopp för att vi inte ”reagerar tydligt” när media avslöjar något. Och när det gäller medias tsunami-granskning har ju alla faktiskt, passande nog, glömt bort att inte heller de stora redaktionerna uppmärksammade katastrofens omfattning på annandag jul. I det fallet hade det kanske varit bra om politikerna överdrivit rapporterna och reagerat kraftfullare från början. Och med det i bakhuvudet kanske det är begripligt om politiker ”överreagerar” när det gäller fågelinfluensan (fast politikerna har i alla fall inte använt ord som ”dödskatt”, ”dödsfågel” och liknande…). Men det är väl en diskussion att föra med forskaren Birgitta Höijer.

När det gäller önskemålet om mer långsiktiga visioner så ska vi självklart leva upp till det. När det gäller hur man vinklar nyheterna och får fler att få förtroende för det politiska systemet så har ni i media ert ansvar. Vi har båda mycket att göra i dessa frågor.

Tack för en bra krönika och tack för ett bra föredrag i onsdags. Lycka till i den framtida politik-bevakningen!

mvh
Björn Sundin”